Racing Update SvenskaSkapad av Christer Miinin sön, september 05, 2010 17:07:06Två tragiska dödsolyckor har inom loppet av mindre än tio dagar drabbat MotoGp serien.
För en vecka sedan omkom tragiskt amerikanen Peter Lenz, en blott 13 årig 125cc förare i samband med MotoGp tävlingen på Indianapolis i USA. Han ådrog sig svåra skador och omkom senare på sjukhus.
Idag söndag hände åter igen det värsta som kan hända på tävlingsbanan.
I samband med Misanos MotoGp tävling i Moto2 klassen kraschade japanen Shoya Tomizawa så svårt att han omgående hamnade i koma. Läkarpersonal på plats gav honom direkt bästa tänkbara vård med ambulans och respirator på väg mot sjukhus, men tvingades konstatera att hoppet var ute.
Ibland händer detta oundvikliga, nu var det tack och lov länge sedan, men när det åter händer blir man helt berörd och skakar i kroppen.
Mina tankar går till familjer och anhöriga, vänner och teampersonal.
/ Christer
Racing Update SvenskaSkapad av Christer Miinin lör, september 04, 2010 21:11:37Systerreaktor till Tjernobyl och två huvudstäder.
Ännu en morgon att vakna till med strålande solsken och stekande värme. Inget mer finns att önska sig när det är semester.
Hojarna stod kvar även denna morgon och vi tackade för oss och checkade ut för vidare äventyr.
Kursen gick söderöver mot Litauen längs Vitryska gränsen.
Dagens första etappmål var det kärnkraftverk i Ignalina som tidigare försett Baltikum med den så viktiga elektriciteten.
När Litauen gick med i EU 2004 var ett av kraven att de skulle slå igen kärnkraftverket i Ignalina som var ett arv från den Sovjetiska storhetstiden. Europa och de styrande där, kände nog att de inte vågade riskera ännu en ny katastrof när driften var övertagen av Litauerna själva och den ryska kompetensen var tillbaka i just Ryssland.
Kärnkraftverket är ett systerverk till Tjernobyl och byggd på exakt samma sätt med grafitstavar som kylning vilket är ryssarnas metod för att bygga kärnkraft. Om den metoden är osäkrare än den metoden som används i väst med stora kyltorn och vatten är något de lärda tvistar om. Kanske tror vi noviser att så är fallet med tanke på hur det gick i Tjernobyl! Men de som följt åtskilliga dokumentärer på Discovery och BBC Documentry vet att kraftverket i Tjernobyl var det säkraste i världen och dessutom helt nytt. Det var alltså inget gammalt verk som gick vind för våg. Orsaken till den ödesdigra olyckan var den mänskliga faktorn helt och hållet. Ett experiment där alla 15 av varandra oberoende säkerhetssystemen mot olycka var urkopplade!
Nu var vi vid systerreaktorplatsen Ignalina och här har inte skett någon olycka. Men platsen var magisk ändå. Spännande. För några år sedan besöktes platsen av mina vänner på tidningen BIKE och då var reaktorn fortfarande igång och förfallet ännu mera påtagligt.
Idag i nutid var det full fart och det kryllade av ingenjörer och arbetare överallt. Både sådana som skulle fortsätta arbetet med att riva de gamla kärnkraftverken, men även utländska ingenjörer som projekterade på det nya kärnkraftverket som skall byggas framöver.
Estland, Lettland, Litauen och Polen gemensamt bygger detta då de är i springande behov utav elektricitet och inte vill vara beroende av Ryssland och import från öst.
Färden fortsatte söderut mot Vilnius, huvudstaden i Litauen. Dagen erbjöd endast asfaltkörning och fina lands och motorvägar. Vid det här laget hade dock våra ändor vant sig vid att sitta på plankor så det var egentligen rätt behagligt. 32 graders värme och sol.
I Vilnius var trafiken hetsig. Det byggdes överallt och staden var verkligen levande och stor. Den stillastående luften och de många stoppen vid trafikljus gjorde dock tillvaron obehaglig. Det var oerhört varmt att åka motorcykel, så efter några timmar gav vi upp och drog nordväst ut, med sikte på nästa huvudstad. Riga i Lettland.
På väg norrut körde vi på en hur fin motorväg som helst mil efter mil. De enda stoppen som blev var tankning och glass och dricka. Samt ett annorlunda motorvägsmotell typ Scandic, fast på lite roligare vis. På infarten till hotellet stod ett gäng gamla stridsflygplan och helikoptrar.
På det hela taget en lång dag med väldigt många mil och ganska tråkig transportsträcka. Vi avverkade 55 mil denna dag.
Väl i Riga fann stod vi och funderade över om vi skulle bo på SAS Radisson som låg på västra sidan av floden Daugava som rann genom staden eller om det fick bli mer centralt på östra sidan. Området kring Radisson såg inte så inbjudande ut med många övergivna skumma kvarter så det blev avgörandet. Vi drog till centrum och fann Hotell Latvia som var i klass med Radisson.
Hungern var påtaglig efter denna långa dag och vi traskade iväg. Fann många ställen med mycket folk och beslutade oss för att käka italienskt. Vilket klokt val vi gjorde. Maten vi serverades var så ofantligt bra och servicen likaså. Vi kostade på oss att ge riktigt bra med dricks, för det skall man alltid göra om man är nöjd som kund.
Racing Update SvenskaSkapad av Christer Miinin tis, augusti 24, 2010 19:20:37Morgonen kom och vi checkade ut från det eminenta hotellet och dess utsökta frukostmeny. Damen i receptionen tackade vänligt för vårt besök och välkomnade oss åter.
Vi fortsatte vår färd längs den östra delen av Estland vidare söderut mot Lettland.
Ytterst fina asfaltvägar avlöpte varandra oavsett vägnummer vi valde.
Satan, någonstans måste vi väl finna grusvägar som vi är på jakt efter. Vår övertygelse var ju att det knappast skulle finnas asfalt alls!
Ett kortare stopp längs vägen för att äta lite choklad och dricka vatten, samt vila baken från den stenhårda sadeln. Sedan var det bara att rulla vidare igen.
När vi närmade oss Lettland längs väg nr2 så skymtade vi vakttorn öster om oss med jämna mellanrum. Det visade sig vara vakttorn i Ryssland. Vår väg gick alldeles intill gränsen innan den vek åt väster igen. Undrar vad de lågavlönade värnpliktiga soldaterna funderade när de följde oss med kikarna? Var de avundsjuka eller såg de oss bara som vilsna själar som for runt i blindo och letade efter den sanna läran?! Hmm, vet inte säkert.
Precis vid gränsposteringen mellan Estland och Lettland, som för övrigt även den var tom, så hade en rysk långtradare kört av vägen och höll på att bli bogserad av sina kollegor. Han var säkert full av vodka han druckit hela dagen, då det var spikrak väg och inte en kurva på flera kilometers håll.
Vi körde ca 40 km i Lettland längs väg nr 7, innan jag visste att vi skulle svänga av på en grusväg söderut. Här skulle det finnas en gammal nedlagd missilbas för SS4 kärnvapenmissiler i skogarna hade jag googlat fram innan vi for iväg hemifrån.
Vi fann vägen och visst var det grus och vilken fin grusväg! Det var som en dubbelfilig motorväg och saknade tjälskador. Vi blev som barn i en godisaffär och åkte och sladdade med våra hojar. Stenar sprutade och humöret var på topp och värken i baken var som bortblåst.
Rätt som det var dök skylten upp. Såg den nätt och jämt. Zeltini. Tvärnit så att Frendy nästan krockade med mig. In höger, wheelie, och fin asfalt mitt ute i skogen igen. Yes, vi måste vara rätt!
En stor asfaltsplan, gammal vaktkur, trasig belysningsstolpe, halvt nedfallet staket och en grind som var öppen. In for vi och nu bultade mitt hjärta extra slag. Här var fram till slutet på Kallakriget högsta beredskap dygnet runt och inte ens en liten råtta skulle kunna ta sig in obemärkt utan att förintas, antingen av segdragna förhör utan advokat eller också omedelbar deportering till Gulag.
Nu åkte vi omkring på basen och såg den ena byggnaden efter den andra bara stå helt övergiven och sakta slukas av moder jord. Betong vittrade, gräs och träd växte genom fönster och tak. Hur mäktigt som helst.
Några hangarer fanns kvar och även en mäktig staty som minne över området.
Frendy var kanske inte lika exalterad som mig på detta ställe, så jag fick bara som hastigast försöka bilda mig en uppfattning om hur stället sett ut förut och fotografera så gott det gick. Men i framtiden skall jag tillbaka igen och ägna dagar åt kartläggning av anläggningar som denna, som en gång spelat en så stor roll för hela Europa och inte minst avståndet till Sverige. Så nära oss har hotet funnits så påtagligt, men ändå för de flesta helt hemligt.
Besöket på basen hade dragit ut på tiden och det var dags för lite förtäring och bränsle. Vi körde vidare till närmsta stad som var Aluksne. Kort stopp och sedan vidare igen och åter igen längs vägnät österut.
Den kommande etappen blev nog en utav de bästa på hela resan. Grusväg efter grusväg fick oss att i välbehag må. Trafik som nästan inte alls existerade och vägar för oss själva. Underbart.
Småbyar passerades och överallt stirrade folk på oss.
Några mil senare kom vi till ett ställe som heter Kuprova. Wow, vilket ställe. En gammal nedlagd fabrik av modell större. Bara ruiner kvar idag. Och till detta ett hyreshuskomplex med 7 likadana fem våningshyreshus. 6 av dem helt övergivna. Ett som knappt höll ihop och där bodde folk! Äldre människor som bara satt och stirrade rakt fram medan den skabbiga katten jagade vidare i det höga gräset. Vi passerade sakta förbi. Körde fram till fabriken, försökte se vad som tillverkats där. Tidigare hade även järnväg funnits i byn, men var nu uppriven.
Ingen post, affär eller något annat fanns. Jo, en kille i 10 års åldern som sparkade på en boll mot ett halvtrasigt mål utanför en gammal skola. Shit, vilken nattsvart tillvaro!
Under Kallakriget snurrade säkert fabriken för högtryck och alla hyreshusen var fulla av människor som jobbade på den Sovjetiska fabriken som kanske tillverkade framaxlar till stridsvagnar ( bara en spekulation ).
Livet var ljust och folket fulla av tillförsikt mot framtiden. Sedan rasade muren och världen för dem. Sovjet föll, drog sig tillbaka, slog igen fabriken och lämnade dem i sticket. Socialismen visade sig från den mörka sidan. Helt plötsligt fanns inte den värmande hand som alltid hjälpt dem tidigare. Då fanns åtminstone mat, affär, arbete, skola mm. Kanske inte lyxigt värre, men det fanns i alla fall. Nu är det bara skelett och ruckel som faller samman och de styrande i landet har tagit handen ifrån dem och lämnat dem på denna Gudsförgätna plats kallad Kuprova några mil från ryska gränsen mitt ute i ingenstans.
Jag var helt tagen efter denna upptäckt. Kluven. Såld. Ville bara veta mera. Stanna och fördjupa mig i samtal med människorna som fanns kvar. Höra deras historia. En vacker dag måste jag tillbaka även hit.
Nu var hungern allvarligt påtaglig igen.
Fan, vi befann oss verkligen mitt ute i ingenmansland utan civilisation. Fick fortsätta sladda på dessa underbara grusvägar i ca 10 mil till innan vi nådde en större ort med mat och bränsle. Längs hela sträckan såg vi dessa vakttorn öster om oss. Ibland dök skyltar upp som talade om att vi befann oss längs gränsterritoriet mot Öst.
I Rezekne blev det mat. Svetten lackades i värmen och blodsockret var nere på noll.
Vi fann ett fint ställe i stan och klev in skitiga och svettiga och ville ha mat. Ägaren tittade föraktfullt på oss och bedömde vår förmåga till att betala kalaset innan han bestämde sig. Eller rättare sagt, när han insåg att vi var utlänningar och inte inhemska ortsbor, började han vänligt servera oss med det bästa han hade.
Maten var enastående och mätta och belåtna for vi vidare mot slutmålet för dagen, nämligen Daugavpils i södra Lettland, inte långt från gränsen till Litauen och Vitryssland.
Ännu en fd flygbas passerades strax innan vi nådde staden. Halvtaskiga förorter passerades och inte fick vi tanka heller innan hon såg att vi var utlänningar med kreditkort i näven. Därefter blev allt enkelt igen och hur vänligt som helst.
Kyrkogårdar av gigantiska mått passerades igen ( gör inte folk annat än dör i dessa länder? ) och spårvagnsnät korsades. Trafiken var hetsig och flera gånger höll vi turister på att bli rammade av stressade bilister som körde mot rött och trängde sig före.
Ett fängelse som övergivits körde vi förbi och det såg läskigt ut. När vi senare vände och körde åt andra hållet och åter igen passerade fängelset så såg jag liv och rörelse och vakter i vaktkuren och förstod då vad det innebar att få ett straff i detta land. En dag i det fängelset skulle avskräcka mig från alla tänkbara olagligheter i all överskådlig framtid kan jag lova. På vintern fryser man säkert och på sommaren dör man av värmeslag, då säkert inte varken AC eller element är prioriterade för de som överskridit moder justitias regler.
Hotell hittades mitt i stan. Det exklusivaste vi kunde finna. Jag bad vakten om extra bevakning utav hojarna och han ställde dem mitt framför ingången till hotellet så att övriga gäster nästan snubblande fick ta sig in och ut. Men han hade koll på dem och de stod kvar hela natten!
Käket var åter igen riktigt bra och den inhemska ölen svalkade strupen med god sötma.
Vi avslutade dagen med att ta en liten promenad och kollade till taxikollegorna i denna stad. De var varken klädda i enhetliga kläder eller uniformer, men bilarna de körde var fina. Ett gäng hade nyligen investerat i helt nya DACIA Logan. Rumänsk kvalitet, med inslag av fransk support.
Racing Update SvenskaSkapad av Christer Miinin lör, augusti 21, 2010 21:26:56Solen stekte från klarblå himmel när vi rullade av färjan i Tallinn. Passet låg lätt åtkomligt i fickan för uppvisning i tullen. Men till min stora förvåning fanns där inga Kalashnikovförsedda vakter som med iskall blick och stenansikte synade oss från topp till tå, istället ekade det tomt och det vara bara att köra igenom och vidare ut i stadstrafiken.
Vi navigerade oss ut genom stan och vidare mot E20, riktning österut mot Narva. Den första etappen skulle vi ta som en ren transport utan sidoutflykter.
Det blev spikrak motorväg i bästa tänkbara skick de första 10 milen österut. Tänk om våra svenska vägar kunde vara närmelsevis så bra i skick som denna! Det var inte ett tjälskott eller spårbildning någonstans. I flera mil satt jag och förundrades över detta och kom slutligen fram till att nästan 60 års indoktrinering i ett socialistiskt Sverige har fått oss att tro att vi lever i en drömvärld vida överlägsen allt annat på jorden.
Sanningen med utbyggt bra vägnät ligger nog i att Sovjetunionen under sin tid behövde flytta trupper snabbt och i stora mängder kors och tvärs i Baltikum, då dessa länder bildade den yttersta försvarslinjen mot det hemska NATO. Alltså var det där som i alla andra länder med starkt militärt styre att vägar byggdes efter normer som inte bara skulle klara av någon enstaka Saab eller Volvo, utan ett helt pansarregemente i snabb förflyttning.
Vid infarten till Narvastad fann vi en lämplig Statoilmack att stanna till vid och fylla på både bränsle till hojar och oss själva. Dricka och glass svalkade oss något i den 30 gradiga värme som rådde.
Vi körde in i staden och kryssade runt gata upp och gata ned och överallt såg vi 50-60 tals betong hyreshus som både var befolkade och halvt sönderfallna. Människor följde oss skeptiskt med blicken vart vi än körde. Det var allt annat än behaglig känsla. Naturligtvis åkte vi fram till gränsposteringen mot Ryssland och iakttog på håll tullarnas systematiska genomsökningar av alla handlingar och fordon. Det verkade inte gå direkt snabbt att passera den gränskontrollen.
Jag kan inte låta bli att fascineras av byggnader i förfall. Det är något exotiskt och spännande eller kanske just mystiken som gör hela grejen. Under de timmar som vi snurrade runt i staden där många krig utspelats under Sveriges storhetstid och de bägge världskrigen blev jag helt upprymd av känslor. Det gjorde mig så liten att glatt gasa omkring på en hoj på platsen där så många stupat och så många ligger begravda efter att ha kämpat för sin sak och tro och levt under vidriga förhållanden med kulor vinande kring sig.
När vi körde ut ur Narva och fortsatte längs floden norrut som även bildar gräns mot Ryssland. Längs hela sträckan kantades vägen av mer eller mindre igenväxta gamla krigskyrkogårdar. Det var monument från de stora slag som hållits kring Narva. Ryska kyrkogårdar, tyska sådana och monument med stridsvagnar och gravstenar i långa rader. Mörkrets krafter har onekligen härskat över denna plats.
Längst ut vid kusten vid Finska viken kom vi till staden Narva-Joesuu som verkade vara en semesterort med flertal Spaanläggningar och stora hotellkomplex. Längs stranden som vid tillfället var överbelagd med glada badgäster, blandades dessutom enorma nybyggda inhägnade lyxvillor ägda av ”entreprenörer” och oligarker, med fallfärdiga ruckel som inte klarar ännu en höststorm. Det är svårt för hjärnan att ta till sig dessa kast mellan ofantlig rikedom och total ekonomisk missär. Att världen inte är rättvis och aldrig varit det heller fick vi ständigt uppleva under turen.
Kvällningen började sakta göra sig påmind och vi hade fortfarande 17 mil kvar att köra innan vi skulle nå etappmålet för dagen som var universitetsstaden Tartu längs den östra mellersta delen av Estland.
Vi kryssade på mindre asfalterade vägar och körde efter Tomtoms föreslagna rutt vidare söderöver.
När kvällen kom och solen gick i moln passerades den tidigare Sovjetiska flygbasen för det strategiska bombflyget som ligger precis norr om staden Tartu. Här ifrån opererade Warszawapakten sitt bombflyg mot Nato. Basen är enorm än idag med en landningsbana på 3km och tillhörande taxibanor och uppställningsplatser. Dock är den övergiven för flygändamål och används som skrotupplag, timmerupplag och annat skräp som samlats och övergivits under årens lopp.
Ett fint hotell hittades centralt i staden i närheten av floden som rinner genom staden och ett gott kvällsmål med mat inmundigades likaså denna varma sommarkväll.
Att Tartu var en universitetsstad som grundats redan 1632 kunde man snabbt räkna ut med tanke på antalet yngre människor som rörde sig ute. Det visade sig vara det största och viktigaste universitetet i Estland med närmare 10.000 studenter.
Tyvärr vet jag inte historiken för denna ovan ståtliga gris som så glatt står på torget och blickar ned på de små människorna som passerar.
Racing Update SvenskaSkapad av Christer Miinin tis, augusti 17, 2010 23:06:19Resan börjar.
KTM 690 Enduro, det närmaste en ren endurohoj man kan komma. Allt man önskar man hade, saknar man på denna motorcykel. Som gjord för att utforska en sämre värld!
Tills vi nådde Baltikum på andra sida Östersjön skulle vi använda oss utav mindre vägar som var mer lämpade för vår typ av motorcyklar. När vi sedan nådde andra sidan behövde vi inte bry oss, för där fanns väl varken asfalt eller ens grusvägar, var vad vi och alla med oss i alla fall trodde innan vi startade vår färd.
När Örebro nåddes och passerades svängde vi av motorvägen och körde den gamla landsvägen som går parallellt med motorvägen.
Glanshammar passerades och kyrkan som är ståtlig och grandios blickade tillbaka mot oss när vi med vördnad slog av på tempot. Därefter drog vi på igen fram till Lillkyrka där vi korsade motorvägen och fortsatte på gamla E20 mot Arboga, som användes fram till 2000, innan motorvägen öppnades.
Strax innan Arboga, Götlunda heter platsen, ligger fortfarande en mack och affär, samt en gigantisk asfaltsplan som parkering. Genast slog det mig att det var en utav koncentrationssamlingsplatserna längs vägen som byggts i kalla krigets syfte.
Den vakna och militärhistoriskt intresserade personen som åker mycket längs vägarna i Sverige ser dem lite här och var, tillsammans med de onormalt stora parkeringsfickorna längs landsvägarna som också ligger tätt kring vissa stråk.
Arboga passerades och här kastade jag många blickar söderöver efter landets första ÖoB vid rondellen. Fortfarande verkar det vara Skyddsobjektsskyltar längs staketet till många av byggnaderna innan den 2 km långa asfalterade flygbanan dyker upp. Visst kastade jag ett öga norröver också och såg det helt nybyggda fina centrallagret som Försvarsmakten byggt upp på andra sidan järnvägen där det tidigare bara låg gärden.
Färden fortsatte och trist motorväg kördes ända tills vi passerade Eskilstuna. Kort därefter vid avtagsväg mot Kjula svängde vi av vägen och körde åter igen parallellt med motorvägen vidare mot Södertälje. I dessa trakter finns gott om möjligheter att landa med flygplan, både på fd krigsflygfält strax sydöst om motorvägen, men även som reservbas på vanlig landsväg.
Strängnäs stod på tur och även detta lilla samhälle har betytt mycket ur militärt perspektiv genom åren med bland annat ett pansarregemente och vida övningsfält. Idag huserar Ledningsregementet på denna ort och utbildar för både nationella samt internationella uppgifter.
Träsmaken i baken började göra sig gällande och vi var i stort behov utav en paus inom kort.
Några dagar tidigare hade jag varit med tidningen BIKE och kört ett test i trakterna vi började närma oss och jag testade mina celler vad avser minnet och försökte mig på manövrering vänster i den korsningen och höger i nästa och sedan 4 korsningar rakt fram, för att sedan svänga vänster efter golfbanan igen. Och viss fann jag vägen över Vällinge där HVSS även är placerat. Gamla grandiosa statliga byggnader där HemVärnets StridsSkola utbildar sina män och kvinnor till att numera ha som uppgift att försvara landet. De Nationella Styrkorna – Hemvärnet. 23.000 personer starkt försvar!!
Glassen fick vi äntligen. Den smalt fint i truten vid fiket på Sturehovs slottsgård. Som rekreation beskådade vi även en bröllopsfotografering i slottsmiljö.
Nu hade vi bara ca 7 mil kvar av första dagsetappen på vår Baltikumtur. Den sista biten var bara körning i träskmiljö. Alltså, betongträsket Stockholm.
Väl i hamnen vid Värtan träffade vi på andra knuttar som också skulle över till Tallinn. Det var bla ett norskt ekipage på en BMW med väskor både högt och lågt och till och med reservpunkaspray BMW original i jackfickan. De hade kört från Trondheim till Östersund och ned till Skåne för att sedan ta svängen upp igen till Stockholm och vidare över till Baltikum. Deras snittetapper låg kring 60-70 mil om dagen, mer än dubbelt mot våra planerade dagsetapper.
Hojarna surrades, hytter intogs, duschar utnyttjades, mat och dryck förtärdes. Däck besöktes och Oxdjupet beskådades på nära håll för femtioelfte gången. Det sista låset till havs innan fienden når Stockholm. Om inte före så måste de stoppas absolut senast här för att huvudstaden skall kunna försvaras från sjösidan.
Imorgon började den riktiga resan. Nya marker skulle erövras och förevigas både på bild och i minnet. Ryska mobiliseringsvägar skulle uttråka oss, spökstäder skulle trollbinda oss, fattigdom hjärtskära och rikedom förundra. Mycket komma skulle de närmaste dagarna!
Racing Update SvenskaSkapad av Christer Miinin mån, augusti 09, 2010 20:17:13Orosmolnen drog ihop sig efter börskraschen 1929 runt om i världen. Här hemma i Sverige var det Kruger, tändstickskungen och hans imperium som orsakade den inhemska turbulensen kring denna tid.
Klimatet blev allt mer bekymmersamt under 30-talet och en herre vid namn Adolf gjorde ytterligare en kupp och tog slutligen makten i tredje riket. Tidigare hade han misslyckats och flera av hans kumpaner dömdes till döden för det.
Kriget kom, Tyskland drog in i Polen. Sovjet och Tyskland hade en nonaggressionspakt och skulle inte störa varandras intressen.
Björnen i öst, tog Estland, ringde Letterna och sade att nu tillhör ni oss och innan Litauerna fattat galoppen vajade hammaren och skäran även över Villnius boningar.
Finland stod på tur och Ryssen skulle bara promenera in och sätta flaggan hos de störiga finnarna och få även dem som lydstat åt makten i Kreml. Rent strategistk var det viktiga länder att erövra och därmed få tillgång till vattenpölen Östersjön och kontroll över flottan.
Hur det gick med finnarna vet de flesta. Ryssarna fick stryk av en mikroskopisk arme i storlek till Ryssarna och dåligt utrustade var de också. Men sisu och att inte veta vad innebörden "att ge upp" betyder, blev kostsamt för den röda armen.
1945 tog världskriget slut i och med att Japan kapitulerade den 9 aug då USA släppte den andra atombomben över Nagasaki. Tre dagar tidigare strök över 100.000 civila japaner med i Hiroshima när "Enola Gay" utförde sitt uppdrag och släppte den första bomben.
Nu inleddes en ny era med ett bistert klimat där inte någon litade på den andra. Öst misstrodde väst och viseversa. Berlin delades med en mur i slutet på 50-talet och början på 60-talet och fram till 1989.
Öst kallade sina allierade för Warzawapakten och väst sina lekkamrater för NATO.
Enorma militära resurser satsades i skrämsel och propaganda för att visa musklerna för varandra. Baser och olika vapenslag placerades ut överallt kring gränserna mot varandra och världen befann sig i en ständig 7/24 beredskap med bara minuters marginaler för total utplåning eller vedergällning om så skulle behövas.
90-talet kom, och ekonomin raserade kommunismen och dess överlägsna ideal och ekonomiska suvernitet. Nationer rasade samman och Warzawapakten föll. Sovjet tappade makten och länder som varit slavstater tog sin chans och utropade åter sin egen suvernitet.
Våra baltländer, Estland, Lettland och Litauen blev åter fria, nästan 50 år efter att Sovjet ringde på och sa att nu är ni med oss i en bättre värld.
Idag i nuet 2010 kändes det som att det var dags att förverkliga drömmen jag länge haft inom mig, att besöka baltländerna och se hur de har det och se om minnen finns kvar från epoken kalla kriget.
De kommande blogguppdateringar kommer att handla om motorcykelsemestern jag gjorde tillsammans med min vän Frendy och våra KTM 690 Enduro i Baltikum. Det kommer inte att vara en semesterblogg i vanlig mening där turistorter besök och nattklubbar utforskas. Istället hamnar vi på sidovägar, avvägar, irrvägar, byar och missärens näste i jakten på de ultimata kvarlämnade ryska militära baser som en gång växte som svampar i dessa länder.
Städer som betytt mycket för Sverige i tidigare krig, Narva, tillsammans med hundratals andra byar där vapnen styrdes av män med hammaren och skäran som högsta ideal kördes igenom.
Kusligt, men oerhört intressant och spännande, samt lärorikt, vill jag lova. En semester vi aldrig glömmer.
SS14 missilbas med centraleuropa som mål. Flygbas för det strategiska atombombsflyget med kustnära placering till Östersjön, samt atomubåtsbasen utanför Tallinn besöktes. Och avslutningsvis det spännande mötet med det polisiära styret och hållandet av ordningsmakten i Estland.
Häng med några veckor framöver och följ den spännande resan tillbaka till det "Kalla Kriget".
/ Christer
Omvärld och tankarSkapad av Christer Miinin tis, juli 20, 2010 17:35:20Hej hej,
Alltmer sällan verkar sidan uppdateras. Har jag gått under jorden, försvunnit eller blivit levande begravd i något kärr? Nej, inte riktigt något utav det.
Inte heller har jorden slutat snurra och allting stannat upp. Det sker saker mest hela tiden på olika platser på jorden och universum. Mycket utav detta läser jag om dagligen och funderar över, men jag vill inte delge er dessa funderingar på min blogg. Ni är inte intresserade utav sådant. Läser hellre någons Facebooksida om att det grillades igår med grannen och att barnen är så gulliga när de leker och att vederbörande är världens lyckligaste person och hur underbart det är att ha semester.
Jag tävlar inte i någon racingklass i år. Det gör det hela lite mer problematiskt för mig med min blogg. För den skapades ursprungligen för att förmedla just den verksamheten och mina förehavanden där. Visst vill jag fortsätta tävla och väldigt gärna skriva om varför jag inte vann överlägset senaste tävlingen osv, men verkligheten är som oftast annorlunda.
Jag följer naturligtvis all racing som sker. Här hemma. SM, SO, ProSBK, STCC, Enduro SM, ERF mm. Inget passerar mig obemärkt förbi. Adrenalinet kokar emellanåt när jag läser om tävlingar som varit och svärandes har jag förbannat att ekonomi hindrat mig från att delta och kämpa mot killarna.
Vidare följer jag naturligtvis MotoGP, Moto2, WSBK, WSS, EWC, IDM, AMA. Det finns ju en del killar som jag tävlat mot och med i de olika serierna. Dessa följer jag med spännt intresse och ser deras utveckling eller avveckling.
Motorcykel och motorcyklar kör jag ofta. Delvis min egen, men även tester med tidningen BIKE. Här hoppas jag att de pengar och timmar jag spenderat på tävlingsbanorna kommer er vanliga läsare till godo när vi hårdtestar nya hojar på marknaden för att finna dess brister och styrkor.
Att analysera och känna vad som sker och försöka förstå varför är inget man lär sig på några dagar. Här krävs rutin och många timmar i sadeln. Dessutom är väldigt många av motorcyklarna som byggs idag otroligt välbyggda och kräver att man pressar dem till gränserna för att avslöja sina brister. Som gathojar i landsvägstempo duger nog alla hojar av 2010 års modell. I dessa farter finns inga chassie, broms, väghållningsproblem. Det är först när man tänjer på gränserna som egenskaper börjar framträda. Och det är här den analytiska förmågan plockas fram. Vad är det som händer och varför händer det? Det skall sedan vidareförmedlas på enkelt sätt till läsaren eller den intresserade spekulanten av motorcykelmodellen eller de nya däcken.
Att tävla med ett visst fabrikat eller modell och sedan bara stirra sig blind på att den hojen måste vara bäst för den vinner på banan, är att lura sig själv. Men visst kan man sälja på resultat och bekräftelse. För vem vill inte identifiera sig själv med en stjärna eller en produkt som är vida överlägsen konkurrenterna?!
I racingvärlden är allting anpassat och utprovat och utbytt för att fungera optimalt för just bana, eller specifikt den banan. Exempelvis Biaggis Aprilia RSV är överlägsen i VM just nu. Det betyder inte att en standard Aprilia överhuvudtaget skulle stå sig i konkurrens på bana att tävla med i originalskick.
Biaggi är en av världens bästa utvecklingsförare och fabriken har resurser att ständigt utveckla och testa nya detaljer. Dessutom förstår Biaggis mekaniker det Biaggi säger till dem och kan ge gehör för detta.
I väldigt många team och fall är inte det fallet. En förare kan ha synpunkter på saker och ting men får inget gehör. Eller mekanikerna tror att föraren menar något annat än det han säger. Det är först när alla talar samma språk som resultaten verkligen kan börja göra sig gällande.
Så tills den dagen som ovan nämna kriterier faller samman så kan jag inte göra annat än att fortsätta träna och testa och behålla mina sinnen skärpta, samt konditionen i skick.
Just det ja. Sist men inte minst skall någon dessutom stå för kapitalet! ;-)
Racing kostar visst en slant har jag hört. Oavsett om man vill köra på skoj eller vinna så kostar det pengar. Och ju mer man vill vinna, desto större blir insatsen. På toppen blåser det kallt och alltid.
Vinna vill man. Det är väl ingen som deltar för att just deltagandets skull?
Ähh, nu måste jag ut och dra några mil med inlinesen och fortsätta se till att magen inte växer i takt med åldern. Och vem vet vem man träffar på därute? Med öppna sinnen och ögon finner man lösningar förr eller senare.
Kram på er!!
/ Christer
Racing Update SvenskaSkapad av Christer Miinin tor, juni 03, 2010 21:44:30Hej hej,
Tiden rinner iväg. Det var tydligen väldigt länge sedan jag skrev på bloggen. Ber om ursäkt för det. Tack till er som varit på mig om att uppdatera.
Denna underbaraste period på året har tagit ut sin rätt. Med stigande temperaturer och allt färre mörka timmar så har jag spenderat allt mindre tid inomhus framför datorn. Istället är jag ute precis så mycket jag hinner om dagarna för att som katten absorbera så mycket av solens strålning som möjligt.
Det är löpning, inlines, MTB och skogspromenader med fotografering, när jag inte är ute och kör med KTM 690 Enduro på grusvägarna.
Den första månaden med KTM gav 350 mil, med 80% grus, 10% asfalt och 10% mindre stigar.
Att jag väntat så länge med att köpa denna kategori av motorcykel stör mig lite. Skogsmullevärlden där ute i skogen är gigantisk och underbar och en ny värld har öppnat sig. Dessutom funderade jag länge över om man kunde vara nöjd med en 690 cc enstånka efter att ha gasat omkring på 170 hk sportmaskiner det senaste decenniet.
Nöjd är bara förnamnet. Jag saknar verkligen inte att sopa pungen i tanken och mordkrampaktigt hålla i det wobblande styret när man kör omkring med sporthoj på de alldeles åthelvet fördåliga landsvägarna här i landet.
Med offroaden flinar man bara och finner ytterligare en ny stig runt knuten som man drar iväg på.
Detta transportmedel har blivit ett kombinerat lekfordon, avluftningsventil efter en jobbig dag på jobbet och ett arbetsredskap som tar mig fram till nya UE-platser runtom i landet.
Om Gud fanns, skulle jag tacka skaparen för att han begåvade människan till att uppfinna motorcykeln. Tack!
Saknar jag racingen? Mmmmmm, tänker...........
I ett första skede skulle jag kunna försöka övertyga er därute att min tid är över och att livet kommit in i en ny fas. Men jag tror inte att jag skulle lyckas vidare bra.
Självklart saknar jag den delen enormt. Det var trotsallt mitt "yrke" i flera års tid. De underbara stunder som fanns när framgång erhölls tillsammans med team och nära och kära är stunder man aldrig kan glömma eller förtränga. Det är bara sådant man åter vill eftersträva och återuppleva igen gång på gång. Kickar och välbehag kan det kallas också.
Men vi får se vad som sker framöver. Halva livet återstår teoretiskt och med otur kanske lite kortare, så det gäller att försöka hinna med så mycket av det positiva som möjligt varje dag.
Omvärldspolitiken struntar jag i att ta upp just nu. Jag vill bevara den positiva feelingen i denna blogg som jag skapat.
Mina vänner som kör fyrhjulsracing med bil skördar framgångar och har plockat första pallplatsen. Jag grattar förstås och njuter med dem. Skitfränt!
Och min vän som gjort comeback från Supermotard till RR igen efter 10 års utflykt fortsätter att överraska många. Dock inte mig. Riktigt underbart att han rör om och presterar resultat. Snart kommer segern. Heja heja vännen!!
En vision:
När kapitalet finns på plats och tiden är inne är yrket racerförare igen med eget team. Sedan om det blir på tvåhjul eller fyra eller en kombination får framtiden utvisa. Men det kommer den att göra.......
Avslutningsvis:
Vad skrev jag innan WorldSBK säsongen drog igång? Jo, att Max Biaggi skulle bli att räkna med på Aprilian denna säsong. Halva säsongen har nu gått i WSBK och vem leder VM? Yes!!! Max Biaggi.
Ni som fortfarande undrar hur man skall bli snabb i roadracing, titta på Biaggi. Studera hans körstil. Ingen i världen kör så mjukt som honom, men ändå så vägvinnande och snabbt.
Förr, när jag var mindre, på -80-talet fanns en annan Gud som också hade en mjuk körstil. Då hette han Eddie Lawson och kom från USA. Han vann 4 VM titlar i GP500 klassen ( -84, -86, -88, -89 ) De tre första på Yamaha och den sista på Honda. På Hondan vann han för att han bara ville få tyst på alla som snackade om att han alltid kört den bästa hojen från Yamaha.
Minns Rossi också som gjorde likadant, fast tvärtom inom MotoGp-eran. Rossi är också duktig naturligtvis, inget tvivel om det. Han har något som många andra saknar, men som körstilsstudie är han inte skolboksexepel nummer ett.
/ Christer
